Välkommen till hemsidan om resta stenar i Sverige

Här visas helt unik kunskap som hittills inte varit känd:

Stenar som visar vinter- och sommarsolstånd, vår- och höstdagjämning samt de fyra årstidernas blot och kvartalsskiften

– De resta stenarna på Lundskullen är en kalender!

– Det är formen på stenarna, att stenarnas form följer solens bana, som visar att det är en kalender.

På fotot nedan kan du se 11 av de 16 hittills presenterade sollinjerna i den centrala delen av gravfältet.

Bakgrund

Varje kalenderdag visas med hjälp av solen och i de flesta fall två resta stenar. Det finns två huvudtyper:

  1. En högre stens skugga rör sig över en lägre sten och när rätt kalenderdag infaller rör sig skuggan strax under toppen av stenen precis så att en tunn strimma av sol förblir solbelyst ovanför skuggan. Se exempel på hur det kan se ut på filmklippet för vårblotet nedan.
  2. De resta stenarna pekar mot horisonten i riktning mot soluppgången alternativt solnedgången den aktuella kalenderdagen.

Jag kallar dem skugglinjer och horisontlinjer, och båda tillsammans kallar jag sollinjer.

Med två verkliga exempel visar jag här hur det ser ut dels på dagen för vårblotet och dels på sommarsolståndet på Lundskullen. Exakt så såg det också ut på den tiden monumenten var nybyggda kanske för 1400 år sedan. Fotona visar de inblandade stenarna och därunder filmklipp som visar hur skuggorna på första möjliga dagen för vårblotet samt på sommarsolståndet rör sig över de respektive lägre stenarna.

Jag har bara ett fåtal sådana filmupptagningar. För de flesta av sollinjerna jag hittat är solen skymd av träd så att den högre stenens skugga inte kan ses.

Sollinjer finns på många gravfält i södra Sverige. Så gott som alltid hittas de på gravfält som också har gravar i form av högar och stensättningar. Högarna är typiska för yngre järnålder, framför allt vendeltid men också vikingatid, medan stensättningarna har funnits under en längre tidsperiod.

Sydligaste Sverige skiljer sig något då sollinjerna förekommer dels på gravfält med högar och stensättningar men även på gravfält med skeppssättningar där högar och stensättningar saknas. Dessa skeppsättningar i sydligaste Sverige är i likhet med högarna från yngre järnålder, med tyngdpunkt på vendeltid och vikingatid. Ett fåtal gravfält med sollinjer har inga gravar förutom de resta stenarna.

Inte i något fall har sollinjer hittats på gravfält med resta stenar som är från äldre järnålder.

Min bedömning är att sollinjerna är från vendeltid men tidig vikingatid är också möjlig.

För att kunna visa samtliga formationer även om solen skyms av träd har animationer tagits fram. Det är just dessa som i detalj visar hur de två stenarna tillsammans med solen markerar olika kalenderdagar. Hur animationerna är uppbyggda kan du se här.

Vad vet vi om resta stenar och varför håller jag på med detta?

Resta stenar som saknar runor, bilder eller andra ristade mönster finns i många tusental på forntida gravfält i Sverige men de har aldrig ägnats något större intresse bland forskare. Att de ändå har viss dragningskraft förstår man då man ofta ser dem avbildade både i böcker och på film. Anledningen är knappast att de resta stenarna i sig själva skulle vara intressanta utan snarare att de förmedlar känslan av en mytisk dimhöljd forntid.

Vad lär sig arkeologistudenterna?

I Göran Burenhults två band ”Arkeologi i Norden” som används universitetens grundkurser i arkeologi finner man en tredjedels sida om resta stenar. Där får man lära sig att de ”uppträder som gravmarkeringar över de döda”, ofta brandgravar, samt att de ”har en mycket lång spännvidd, från bronsåldern till slutet av järnåldern”. Dessutom att de i Mälardalen främst är från äldre järnålder medan i sydligaste Sverige och i Danmark är de från yngre järnålder. Burenhult nämner också några betydande gravfält samt beskriver kort de resta stenarnas utbredning i Sverige.

Och vad säger Snorre?

I kapitel 8 av Ynglingasagan som inleder Snorre Sturlassons Heimskringla nämns att man reste bautastenar ”efter alla dem som det var karlatag i” (utdraget nedan är hämtat från Sune Lindqvists ”Snorres uppgifter om hednatidens gravskick och gravar”, Fornvännen 15, 56-105, 1920):

Oden satte i sitt land de lagar, som förut gällt hos åsarna (= asarna). Sålunda förskrev han, att man skulle bränna alla döda och bära deras ägodelar på bålet med dem. Han sade, att var och en skulle komma till Valhall med lika skatter, som han haft med på bålet och det skulle han också åtnjuta, som han själv grävt ned i jorden. Askan skulle man kasta ut i sjön eller gräva ner i jorden och efter bättre folk skulle man göra en hög till minne och efter alla dem, som det var karlatag i, skulle man resa bautastenar, och höll sig sedan den seden länge.

Då skulle man blota vid vinterns inträde för gott år och vid midvintern för god gröda ; den tredje blotfesten, vid sommarens början, var segerblot. Över hela Svethjud gav man Oden skatt, en penning för var näsa, och han skulle värja deras land mot ofred och blota åt dem till gott år.

Snorre använder ordet bautasten för resta stenar. I modern tid gjorde seriealbumen om Asterix och Obelix ordet åter populärt. I Sverige verkar ändå benämningen ”rest sten” vara den rätta om man ser till vad som används på runstenar från 900 till 1000-talet efter Kristus. Jag kommer därför att på hemsidan använda benämningen ”rest sten”.

Exempel från utgrävningar i sydligaste Sverige.

Sammanställningar av utgrävningar av resta stenar i norra Skåne finner man i Anne Carlies doktorsavhandling ”På arkeologins bakgård” från 1994. Det finns uppgifter om runt 1100 resta stenar i Östra och Västra Göinge men nu återstår bara 630. Gravtypen har alltså i modern tid utsatts för betydande skadegörelse, kanske har de använts som byggnadsmaterial, i andra fall kan de tagits bort för att de försvårat odling. I likhet med Snorre och Burenhult rör det sig om brandgravar men i ett par fall hittades inga gravrester. Gjorda dateringar sträcker sig från äldre till yngre järnålder. Anne Carlie uppger att liknande resultat finns från utgrävningar gjorda i övriga Skåne, Halland, Småland och Blekinge.

Min inblandning i det hela?

På Lundskullen några kilometer norr om Vårgårda finns ett forntida gravfält med bland annat 40 resta stenar. Vid mitt första besök på gravfältet år 2004 fick jag en känsla av att stenarna inte står slumpvis placerade. De var placerade i formationer eller efter linjer på ett sätt som inte borde kunna vara ett resultat av slumpen. Dessutom var stenarnas former speciella och föreföll ha formats i något bestämt syfte. Inte på något annat gravfält har jag sett något liknande. Lundskullen förefaller vara helt unikt.

Efter första besöket har jag återvänt till platsen många gånger. Det blev till ett hobbyprojekt som sedan dess tagit en stor del av min fritid. Och nu tio år senare förstår jag, åtminstone delvis, vad det handlar om.

Resultaten kommer jag att visa på hemsidan genom att från våren 2014, lägga ut material allt eftersom det blir färdigt. Det samlas i den högra menyn GRAVFÄLT OCH SOLLINJER.