Kalenderdagar

Den källa som använts för att hitta viktiga dagar i den fornnordiska kalendern är Andreas Nordbergs bok ”Jul, disting och förkyrklig tideräkning” från 2006. Den är enligt min mening den mest detaljerade och också den bästa analysen av de fornnordiska kalendrarna. Boken finns som elektronisk kopia på länken Jul, disting och förkyrklig tideräkning

Viktiga dagar

Grunden för den fornnordiska kalendern utgörs av tidpunkterna för vinter- och sommarsolståndet samt höst- och vårdagjämningen. Det är solbanans två extremlägen på sommar och vinter som bestämmer vinter- och sommarsolstånden. Tidpunkterna för höst- och vårdagjämningen infaller då dag och natt är lika långa.

Vid varje årstid hölls i Norden blot då man offrade till gudars ära. Några exempel på blot är midvinterblot och disablot som båda inföll på vintern, och segerblot på våren. Sannolikt fanns många fler benämningar på bloten och traditionerna kring bloten skiljde sig säkert mellan olika regioner. Det är troligt att bloten inföll vid första fullmånen alternativt första nymånen efter vinter- och sommarsolståndet och efter höst- och vårdagjämningen.

En tredje grupp viktiga dagar är kvartalsskiftena. Dessa infördes troligen under romersk järnålder (0-400 e. Kr.) samtidigt som veckodagarna kom till Norden.

Antaganden

I syfte att undersöka om viktiga kalenderdagar finns markerade på gravfält med resta stenar har det varit nödvändigt att göra ett antal antaganden baserade på Andreas Nordbergs bok:

  • Till skillnad från idag inleddes varje nytt dygn vid solnedgången.
  • Bloten inföll vid antingen fullmåne eller nymåne då månen är helt släckt, alternativt vid månens nytändning, tidigast en halv måncykel och senast en och en halv måncykel efter vinter- och sommarsolståndet samt höst- och vårdagjämningen. De fyra årstidernas blot kommer jag att benämna höst-, vinter-, vår-, och sommarblot.
  • Kvartalsskiftena, infaller 28 dagar efter vinter- och sommarsolståndet samt höst- och vårdagjämningen.

Hur vinter- och sommarsolstånd samt höst- och vårdagjämning fastställdes på järnåldern vet vi inget om. För vinter- och sommarsolstånden utgår jag från dagens definition. Vad gäller höst- och vårdagjämningen tänker jag mig två möjliga alternativ:

  1. Höst- och vårdagjämningen infaller då solhöjden är exakt mitt emellan solhöjderna vid sommar- och vintersolstånd. Denna definition användes under antiken i Medelhavsländerna och ger samma resultat som den som används idag. Benämns i presentationerna ”Heigth model equinox”.
  2. Höst- och vårdagjämningen infaller då dag och natt är lika långa. Det sker dagen innan på våren och dagen efter på hösten jämfört med solhöjdsmetoden ovan. Det är ljusets brytning i jordatmosfären som orsakar avvikelsen på en dag. Benämns i presentationerna ”Refraction equinox”

Enligt Andreas Nordbergs analys av medeltida kalenderstavar infaller vårens kvartalsskifte 30 dagar efter vårdagjämningen. Det föreslås bero på att man haft svårigheter att fastställa dagen för vårdagjämningen korrekt med följd att man lagt den ca två dagar för sent.

Exempel från de äldsta källorna

När det gäller vinter- och sommarsolstånd samt höst- och vårdagjämning vet vi när de infaller. Även när kvartalsskiftena infaller verkar ganska säkert efter Andreas Nordbergs analys. Vad gäller blotdagarna vet vi inte när de infaller vid fullmåne och när det är nymåne alternativt månens nytändning som gäller. Vid nymåne syns inte månen alls och det dröjer ca två dygn till nytändningen då den första månskäran syns.

Nordberg nämner att i Egils saga skriven i början av 1200-talet ”berättas att ett norskt disablot ägde rum på hösten då det var nedanmörker ute”. Dessutom nämner han att Tacitus i sina Annaler I berättar ”om en germansk stam som firade en större religiös högtid under en natt som lystes upp av stjärnor”. Båda dessa exempel indikerar att det är vid nymånen då månen är helt släckt som festerna hölls, inte vid nytändningen. Inte i något fall har jag sett att man angett nytändningen som tidpunkt för blotet. Jag har dock inte gjort någon djupare studie så det finns viss risk att min slutsats är förhastad.

Jag ger här också ett exempel från Tacitus, vad han skrivit om germanerna och deras sammankomster, citerat från Andreas Nordbergs bok:

Tacitus Germania kap. 11 (ca 100 e. Kr): Om ärenden av mindre vikt rådslå hövdingarna, om viktigare frågor hela folket, dock med det förbehållet, att jämväl de angelägenheter vilkas avgörande ligger hos folket förberedas hos hövdingarna. Såvitt ingenting oförutsett och oväntat inträffar, ha de sammankomster på bestämda dagar, vid nymåne eller vid fullmåne. De betrakta nämligen dessa tidpunkter som de mest gynnsamma tillfällena att börja sina företag. Men det är ej dagarnas antal de räkna, såsom vi, utan nätternas. Det är med hänsyn härtill som de träffa sina bestämmelser och sina avtal: natten synes dem ha dagen i släptåg.